En recension av Lust for Life – Lana del Ray

Nu blir det lite variation på de vanliga blogginläggen, ibland kan ju även en hobbymusiker behöva lite inspiration för att orka öva. Så idag tänkte jag nämligen recensera Lana del Rays senaste album, Lust for life som släpptes i juli i år.

Lana del Rey har en gedigen bakgrund inom musik och började redan som ung att sjunga i kyrkokörer och ägna sig åt musik. Men det var först 2010 som hon dök upp för första gången i internationella sammanhang. Hon har en stil som känns väldigt modern, men samtidigt också oerhört retro. Hennes skivomslag hämtar inspiration från 50– och 60 – talet och är på något vis både mörka och sorgsna.

Men låt oss nu ta en närmare titt på hennes album och se hur det står sig i jämförelse med den musik hon släppt hittills. Och tro det eller ej, men det är en hel del. Det är som att hon har ett aldrig sinande lager av låtar som väntar på att produceras. Lust for Life är hennes fjärde album och hon verkar inte vara redo att släppa på tempot än.

Albumet är 16 låtar långt och har en sammanlagd speltid på 72 minuter. I många fall är detta lite överdrivet, och tyvärr är min åsikt att det gäller även Lust for Life. Jag önskar att jag kunde säga att hela samlingen är suverän, men tyvärr är många av låtarna mediokra och det drar ner hela intrycket av albumet. Enligt min åsikt skulle albumet gott ha kunnat vara tre, fyra låtar kortare och att man varit mer noggrann med urvalet.

Lust for Life

Titelspåret kommer som melodi nummer två i albumet och är också en av de bästa melodierna. Tyvärr kan man inte säga det samma om många andra av skivans låtar och flera av dem faller i glömska. Men just Lust for Life är något som fastnar i huvudet. Det är svårt att beskriva vilken genre som den tillhör. Det är helt klart pop…men vilken typ känns svårare att bedöma.

Tomorrow never came

Nästa spår som faktiskt är värt att uppmärksamma är duetten Tomorrow Never came. Den görs tillsammans med Sean Lennon. Och, du tänkte rätt, han är son till den världskände John Lennon. Likheten mellan deras röster är skrämmande. Låten genomsyras dessutom av starka Beatlesreferenser och är en av de allra bästa låtarna på hela albumet.

Om du gillar Lana del Rey kan jag rekommendera detta album trots det något tveksamma urvalet av låtar. Jag föreslår också att du letar upp hennes musikvideor på lämplig streamingtjänst eftersom de är en viktig del i upplevelsen av hennes musik.